Artikeln reflekterar över författarens tidiga resor från Finland till Stockholm, som präglades av fascination för en annorlunda och rikare värld, samt senare omfattande resor i Europa, Mellanöstern och Afrika. Författaren beskriver hur hennes syn på resande förändrades från en källa till personlig utveckling till en känsla av obehag, driven av insikten om turismens negativa klimat- och miljökonsekvenser, exemplifierat av plastföroreningar i Phu Quoc och bristande avloppshantering vid Bajkalsjön. Hon ifrågasätter om omfattande flygresor ska ses som en mänsklig rättighet och argumenterar att resande primärt är för personlig vinning, inte för att förbättra världen. Författaren kritiserar den starka, ofta aggressiva, reaktionen när man diskuterar att minska flygresandet, och jämför det med hur mindre kontroversiella hälsofrågor bemöts, trots att fakta om flygets klimatpåverkan är tydliga. Hon avslutar med att betona behovet av att flyga mindre för klimatets och miljöns skull, samtidigt som hon erkänner att hennes eget arbete som utrikeskorrespondent innebär nödvändigt resande.