Artikeln reflekterar över de många övergivna platserna längs Sveriges järnvägar, som symboliserar en snabb samhällsförändring från liv och rörelse till förfall. Författaren, en lokförare, beskriver hur gamla stambanor i övre Norrland nu främst används för godståg, medan persontrafiken flyttats till nyare linjer som Botniabanan. En Parabolantenn på ett ödehus i Kälarne blir en konkret symbol för hur snabbt tiderna förändrats, då den indikerar att huset var bebott in på 1990-talet. Författaren uttrycker en melankoli över den svunna tiden och de frågor som uppstår vid åsynen av dessa övergivna platser, som en uterink i Torpshammar.