Det svenska rättssystemet upprätthåller ett högt beviskrav i brottmål, där skuld måste fastställas "utom rimligt tvivel" för en fällande dom. indiciebevisning definieras som indirekta spår av ett brott som inte direkt kan kopplas till gärningen och som inte ensamt kan styrka eller motbevisa ett bevisfaktum. Indicier får sin funktion först när de samverkar som strukturella bevis, där de tillgängliga omständigheterna tillsammans bildar en struktur som kan uppfylla beviskravet. Eftersom indiciebevisning inte är lagreglerad har rättsfall, inklusive ett från Högsta domstolen, fastställt att det inte får finnas utrymme för alternativa gärningsmän och att det krävs bevis som positivt knyter den tilltalade till brottet. För en fällande dom måste bevisningen i ett indiciemål besvara centrala frågor som motiv, tidpunkt, tillvägagångssätt och gärningsman, där fler besvarade frågor ökar sannolikheten för en fällande dom.