Författaren definierar sig som en "marknadskommunist" eller "demokratisk kommunist", baserat på tron att alla människor ska ha likvärdiga möjligheter att påverka beslut som rör dem, särskilt i arbetslivet, och att arbetarstyrda företag ska konkurrera på marknader. Artikeln kritiserar statens roll som ett verktyg för att säkra kapitalets privilegier på medborgarnas bekostnad, och menar att stater inte är förenliga med likvärdig medbestämmanderätt för alla medborgare, i linje med Marx analys. Författaren tar avstånd från auktoritära regimer som Nordkorea, Sovjet och DDR, och betonar att demokratisk kommunism bygger på mänskliga fri- och rättigheter samt demokratiskt ansvarsutkrävande som skydd mot maktmissbruk, inspirerat av lärdomar från historien som Stanford Prison Experiment. demokratisk kommunism innebär inte statligt ägande eller avskaffande av privat ägande i sig, utan fokuserar på att förhindra att ägande används för att utöva makt över andra, samt att införa en rejält tilltagen medborgarlön som ökar med produktiviteten. Till skillnad från socialister och socialdemokrater, som förlitar sig på staten, vill författaren avskaffa staten som självändamål och istället placera demokratin så nära de berörda människorna som möjligt, med garantier som oberoende rättsväsende och konstitutionsdomstolar för att skydda minoriteter.