Artikeln beskriver de katastrofala levnadsförhållandena i Gävle efter Stadsbranden 1869, där tusentals hemlösa tvingades bo i tillfälliga baracker och senare i ett utdömt fattighus. nödbostäderna präglades av dålig kvalitet, trångboddhet och bristande hygien, vilket ledde till en skrämmande hög dödlighet, särskilt bland småbarn. Områdena där barackerna låg utvecklades snabbt till slumkvarter, befolkade av samhällets mest utsatta, inklusive alkoholister och brottslingar, vilket skapade en otrygg miljö. Lektor Pelle Ödman gjorde 1885 en detaljerad och levande skildring av förhållandena i fattighuset Kasernen, där 190 personer trängdes under ohygieniska och vidriga omständigheter. Trots att barackerna och fattighuset dömdes ut som obeboeliga, dröjde det ända till sekelskiftet innan de sista tillfälliga bostäderna försvann på grund av den stora bostadsbristen.