Artikeln kritiserar borgerligheten för att ha banat väg för högerextremt våld i Sverige genom relativisering och passivitet. Den belyser specifika incidenter som en attack mot rumänska EU-migranter och en nazistisk attack mot ett antifascistiskt möte i Gubbängen. Författaren menar att politiker och medier, inklusive regeringspartier, undviker att tydligt fördöma högerextremism och istället jämför den med vänsterextremism eller fredliga protester. Historiskt sett har denna relativisering pågått länge, med exempel från 90-talet och Fredrik Reinfeldts tid, vilket har försvagat demokratins förmåga att hantera hotet. Trots våldet lyckades det antifascistiska mötet i Gubbängen genomföras, vilket ses som en liten seger för demokratin mot försök att skrämma till tystnad.