Artikeln analyserar debatten om relativismens progressiva eller destruktiva karaktär under 2000-talet, och hur rädslan för glidande värden har lett till en politisk urladdning. Den beskriver hur kritiken mot det mångkulturella samhället och relativismen har samlat både höger, delar av liberalismen och vänstern, ofta kopplat till konspirationsteorier om postmodernismens skuld. Texten kopplar samman hatet mot relativismen med den kontinentala främlingsfientligheten och dess antimuslimska strömningar, där sekulära myter ersätter religiösa för att motivera exkludering. Författaren argumenterar mot de "nyabsolutistiska vindarna" och betonar att avsaknaden av absoluta sanningar inte innebär att det inte finns några sanningar alls, utan snarare mer sofistikerade svar. Artikeln försvarar dekonstruktion som ett vetenskapligt verktyg för att klargöra komplexa problem och kritiserar en reflektionslös humanism som förlitar sig på slagord som "upplysning" utan att ange en tydlig etisk grund.