medieetiken har historiskt sett genomgått en förändring, från att exponera olycks- och brottsoffer på 1960- och 1970-talet till att idag prioritera deras skydd. Författaren ifrågasätter om denna hänsyn har gått för långt, särskilt när det gäller yrkespersoner som misslyckats i sina förtroendeuppdrag, som prickade läkare eller varnade advokater. Det argumenteras för att namnge dessa yrkespersoner är viktig konsumentupplysning och ett allmänintresse som bör väga tyngre än den enskildes behov av anonymitet i sådana fall. Trots att exponering kan vara ödesdiger för de berörda, menar författaren att omotiverad hänsyn inte får underminera allmänintresset och journalistikens roll.