Artikeln ifrågasätter den vanliga uppfattningen om bostadsbrist i Stockholm och pekar på att bostadsbyggandet varit lågt i förhållande till befolkningstillväxten sedan mitten av 1990-talet. Författaren jämför bostadsmarknaden med äppelmarknaden för att belysa hur prisbildning och synen på bostäder som en rättighet skiljer sig, särskilt för hyresrätter som inte styrs av marknadskrafter. Stockholms landsting beräknar ett behov av 53 000 nya bostäder nu och upp till 319 000 fram till 2030, med 1990 som referensår för att mäta trångboddhet. Två lösningar föreslås: antingen att tillåta lägre boendestandard (t.ex. studentbostäder med gemensamma toaletter) eller att behålla hög standard och subventionera byggande eller boende, eventuellt via allmännyttiga bostadsföretag. Slutligen argumenterar författaren för att bostadspolitiken måste utformas med insikt om att marknaden inte ensam kan säkerställa bostäder med hög standard för alla grupper, särskilt utsatta.