Artikeln reflekterar över författarens personliga upplevelser av sexuella trakasserier och maktmissbruk inom kultur- och mediebranschen, vilket tvingar fram en omvärdering av tidigare minnen i ljuset av #metoo. Texten kritiserar den etablerade kulturvärlden för dess självupptagenhet och normalisering av kränkande beteenden, samt ifrågasätter tystnaden och passiviteten hos de med makt. Författaren belyser hur kvinnor tvingas anpassa sig och navigera runt mäns sexualitet för att överleva i mansdominerade miljöer, och uttrycker ilska över både förövare och de som bidrar till ojämlikheten. Artikeln pekar på klass- och privilegieskillnader inom branschen, där barn till etablerade personer har en fördel som skyddar dem från de värsta konsekvenserna, till skillnad från de som "kommer från nästan ingenstans". Författaren uttrycker frustration över att etablerade figurer som Sara Danius och Ebba Witt-Brattström verkar spela dumma inför den utbredda problematiken, och uppmanar till en mer ärlig uppgörelse.