Anna-Lena Laurén kritiserar den svenska reaktionen på Ludmila Engquists dopningsavslöjanden, och menar att den präglas av hyckleri och en ovilja att förstå verkligheten i diktaturer. Artikeln framhåller att Engquists dopning under sovjettiden var en nödvändig överlevnadsstrategi inom ett system där idrottare tvingades dopa sig, något som sportjournalister och tränare borde ha känt till. Laurén belyser en svensk tendens att idealisera världen och vårda förhoppningar, vilket leder till besvikelse när realiteter från exempelvis diktaturer inte överensstämmer med dessa förväntningar. Engquists tystnad om dopningen beskrivs som en fysisk räddning för henne och hennes dotter från en svår situation i ett sönderfallande land.