Artikeln, skriven av Tony Marston, argumenterar att Dependency Injection (DI) inte är dåligt i sig, men att dess urskillningslösa användning är skadlig. DI:s sanna syfte är att möjliggöra polymorfism där flera objekt delar samma metodsignaturer men med olika implementationer, vilket tillåter lös koppling. Marston kritiserar programmerare som använder DI för varje beroende, även när det inte finns något behov av att växla mellan alternativa objekt, vilket bryter mot YAGNI-principen. Han betonar att designmönster är alternativ, inte krav, och att man bör förstå de specifika omständigheter där ett mönster ger fördelar, som exemplifieras av Robert C. Martins "copy"-program. Författaren anser att blint följa designmönster utan att förstå deras syfte gör programmerare till "pattern junkies" och positionerar sig själv som en "maverick" som tänker själv.