Den svenska digitaliseringen har under decennier präglats av bristande gemensam infrastruktur och en långsiktig strategisk plan, trots omfattande satsningar och positiv retorik. Många nationella organisationer och initiativ har skapats och lagts ned utan att lämna bestående spår, vilket har resulterat i en fragmenterad och ineffektiv utveckling. En ideologisk förskjutning mot marknadslösningar, särskilt gällande e-legitimation och bredband, har fördröjt utvecklingen av en säker och enhetlig offentlig digital infrastruktur och lett till höga kostnader. En "digitaliseringskultur" som premierar villkorslös positivitet och "goda exempel" framför kritisk analys och lärdomar från misslyckanden har hindrat systemtänkande och effektiv problemlösning. Avsaknaden av tydliga och mätbara mål, utöver det vaga att "Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter", understryker bristen på strategisk inriktning.