Artikeln kritiserar ett "borgerligt samhällsmagasin" (troligen "Neo") för dess nya inriktning, som upplevs som en alliansvänlig version av Axess snarare än en bredare borgerlig idédialog. Bidrag från Ulf Kristersson och Paulina Neuding/Bengt Ohlsson kritiseras för ytlighet och BRISt på substans, särskilt gällande socialpolitik och barnfattigdom. Johan Wennströms texter lyfts fram för att idealisera framgång och "duktighet" samt för att fördöma "negativ" konst, samtidigt som han misslyckas med att djupare analysera kopplingen mellan prestationskrav och ungas psykiska ohälsa. Mattias Svenssons recension av Katrine Kielos' "Det enda könet" bedöms som en av de mer läsvärda texterna, trots att den missar bokens djupare polemik mot ekonomisk realitet. Recensionen avslutas med en metaforisk bild av att liberalismens "livsglada färg" rinner av, vilket indikerar att magasinet trots sin nya etikett fortfarande är präglat av liberalism.