Svensk Operakonst på institutionsnivå kritiseras för att vara reproducerande och sakna utrymme för experiment, med fokus på museal repertoar istället för nyskapande Musikdramatik. Artikeln belyser en kontrast mot en mer livaktig och förnyande musikdramatisk scen i tyskpråkiga Europa, Frankrike, Holland och Italien. Orsaker till stagnation i Sverige identifieras som bristande utbildning inom Musikdramatik, en räddhågsen ledning samt ett ointresse av att utmana konforma förväntningar. Fria aktörer och grupperingar driver på utvecklingen av musikteater i Sverige, men författaren efterlyser ett bredare risktagande och en mer utmanande vision för samtida Musikdramatik.