En monothreaded process kan köras 2-3 gånger snabbare genom att tvinga den att använda en specifik CPU-kärna eller hypertråd, vilket förhindrar att schemaläggaren sprider exekveringen över flera kärnor. Prestandaförsämringen beror på latens från CPU-kärnornas växling mellan olika vilolägen, nedkylning av cache-linjer och CPU-frekvensskalning under ondemand-regulatorn. Att justera CPU-frekvensregulatorn, särskilt 'ondemand'-regulatorns 'up_threshold'-parameter, kan också ge betydande prestandaförbättringar för specifika arbetsbelastningar. Artikeln visar att äldre Linux-kärnor (t.ex. 3.2.x) ibland kan vara snabbare för vissa scenarier på grund av skillnader i hur CPU-kärnor hanterar vilolägen jämfört med nyare kärnor (t.ex. 3.6.x). Optimering av CPU-schemaläggning och energieffektivitet är komplext och kräver anpassning för specifika system och arbetsbelastningar, då en 'one size fits all'-lösning inte är möjlig.