Artikeln kontrasterar den inhumana behandlingen av "utvecklingsstörda" vid Vipeholmsanstalten i Lund, där passiv dödshjälp och medicinska experiment förekom under överläkare Hugo Fröderberg fram till 1963, med en mer human människosyn. Författaren, Göran Rosenberg, reflekterar över sina egna erfarenheter från Årstahemmet sommaren 1966, där en antroposofisk människosyn ledde till att barn och ungdomar med funktionsnedsättningar bemöttes med värdighet och fick utvecklas genom läkepedagogik. Artikeln kritiserar bristen på offentligt minne av Vipeholmsanstalten och dess koppling till "folkhemmets skuggsida", inklusive tvångssteriliseringar, och föreslår att ett museum om människosynens och människovärdets svenska historia inrättas på Vipeholm i Lund.