Artikeln beskriver Hegels filosofi om historien som en dialektisk utveckling mot "medvetandet om frihet". Hegel ansåg att denna process kulminerade i 1700-talets Preussen under en konstitutionell monarki, vilket han såg som samhällets slutgiltiga form. Trots sin teori exkluderade Hegel stora delar av samhället, såsom "pöbeln" (obildade fattiga) och kvinnor, från detta frihetsmedvetande. Artikeln noterar även att Hegels idéer om demokrati, och hans förklaringar till varför frihet inte uppnåtts i Asien och Afrika, inte har åldrats väl.