Brian Enos "Ambient 1: Music For Airports" (1978) var ett banbrytande album som explicit definierade genren "ambient musik" och fortsatte hans experiment med generativ musik. Eno utvecklade sina ambienttekniker genom att använda bandloopar, vilket började med samarbeten som "(No Pussyfooting)" med Robert Fripp och förfinades ytterligare i "Discreet Music" (1975). Skapandet av "Music For Airports" involverade loopning av långa toner från sångare och piano, med bandloopar av inkommensurabla längder för att skapa föränderliga, icke-repeterande ljudlandskap. Enos metod fokuserade på att skapa system som genererar musik snarare än direkt komposition, vilket resulterade i ett organiskt ljud trots dess mekaniska ursprung. Artikeln dekonstruerar även spår som 1/1, och belyser användningen av piano (Robert Wyatt), Rhodes elpiano, ekoeffekter och specifika musikaliska skalor (D Mixolydian).