Artikeln kritiserar bristen på mångfald inom teknikindustrin och ifrågasätter vanliga ursäkter som "inte tillräckligt med kvalificerade kvinnliga eller minoritetsingenjörer" och "vi anställer de bästa". Den avfärdar jämförelser mellan anställningsgraden i teknikföretag och antagningsgraden vid elituniversitet som Harvard, och belyser de fundamentala skillnaderna. Författaren menar att den subjektiva anställningsprocessen möjliggör dold diskriminering, vilket leder till högre krav för kvinnor och minoriteter och därmed vidmakthåller den demografiska obalansen. Artikeln föreslår att denna bias gör det möjligt för teknikföretag att undvika ansvar för mångfaldsproblemet. Den refererar till "blinda provspelningar" i orkestrar som ett bevis på könsbias i mansdominerade branscher.