Artikeln diskuterar hur ungdomar (under 30 år) frivilligt flyttar ofta på grund av livsförändringar som utbildning, jobb och parrelationer, för att sedan bli mer bofasta efter 30 års ålder. Författaren reflekterar över sin egen ungdomstid (sent 80-tal/tidigt 90-tal) då det var betydligt enklare att få förstahandskontrakt, även som gymnasist, särskilt för män. Författaren delar sin personliga erfarenhet av bostadsmarknaden i Göteborg under en krasch 1992, där bostadspriser föll drastiskt, och belyser riskerna med att unga tvingas köpa bostadsrätter och riskerar att bli inlåsta vid en bostadskrasch. Texten skiljer på frivilliga flyttar och ofrivilliga sådana (t.ex. på grund av kortvariga tredjehandskontrakt) och ifrågasätter behovet av förstahandskontrakt för ungdomar som ändå flyttar ofta. Artikeln avslutas med en fråga till läsekretsen om deras egna frivilliga bostadsbyten under åldern 18-30 år.