Artikeln kritiserar den upprördhet som uppstått kring Matilda Djerfs företag Djerf Avenue och dess arbetsmiljö, och menar att reaktionerna snarare handlar om avundsjuka mot Djerfs framgång än genuint intresse för arbetsförhållanden. Författaren belyser hyckleriet i att världen plötsligt bryr sig om arbetsmiljöfrågor i Djerfs fall, samtidigt som allvarligare exploatering av tobaksarbetare i Indien och gigekonomins förare ignoreras. Det hävdas att ingen egentligen bryr sig om arbetsmiljöfrågor eftersom de anses vara "tråkiga och osexiga", till skillnad från dramat kring en "girl boss" fall. Matilda Djerf beskrivs som ett offer för sin egen "girl boss"-myt, där hon förväntas leva upp till fluffiga värderingar samtidigt som hon kanske strävar efter en mer hänsynslös ledarstil. Artikeln ifrågasätter den moderna tidens fokus på yta och personliga varumärken, där mjuka värderingar kan leda till ett hårdare fall när fasaden spricker.