Konstnären Kristina Schultz genomförde projektet "100 dagar av behov och [[begär]]" där hon, hennes partner Johan och sonen Liss tömde sin lägenhet för att utforska vad som verkligen behövs. Initialt fokuserade projektet på att tillverka grundläggande funktionella föremål som skedar och kokkärl, vilket ledde till en ökad medvetenhet om vardagliga handlingar. Efter att de mest akuta behoven var tillgodosedda, uppstod en känsla av sorg och tristess, vilket ledde till att Kristina började utforska "begär" – emotionella behov som trivsel och skönhet, vilka visade sig vara svårare men avgörande för välbefinnandet. Projektet kritiserar hemmet som livsstilsmarkör och den förfabricerade bilden av det "personliga" hemmet, samtidigt som det belyser skillnaden i hur vuxna och barn (Liss) upplever bristen på materiella ting. Erfarenheten tvingade familjen att bryta invanda mönster och involvera sig mer i varandras aktiviteter, vilket ledde till en roligare och mer närvarande tillvaro trots den materiella avskalningen.