Artikeln diskuterar "exkluderande design" som en strategi för att avlägsna oönskade grupper, ofta fattiga eller missbrukare, från offentliga platser genom att ta bort bekvämligheter som bänkar eller toaletter. Denna strategi flyttar snarare problem än löser dem och gör staden otillgänglig för alla, inklusive äldre och barnfamiljer, inte bara de avsedda målgrupperna. Artikeln lyfter fram motstånd och "inkluderande design" genom exempel där medborgare och konstnärer, som Kaj Beppe Beto, Oskar Olsson, Rat & Dragon, och Mathias Kristersson, själva installerat sittplatser i protest mot exkluderande åtgärder.