I Älvdalen, Sverige, fortsatte befolkningen att använda runor fram till tidigt 1900-tal, långt efter att de övergivits i övriga Skandinavien. Områdets geografiska isolering, omgivet av berg och skogar, var avgörande för bevarandet av både runorna och det unika språket älvdalska. Älvdalska, en gammal nordisk dialekt som fortfarande talas av cirka 2 500 personer, betraktas som en språklig skattkista för skandinaviska lingvister. Forskare som Michael Lerche Nielsen och Henrik Rosenkvist belyser runornas unika utveckling i Älvdalen, där de delvis influerades av det latinska alfabetet. Införandet av obligatorisk skolgång, där endast det latinska alfabetet lärdes ut, bidrog till att runornas användning gradvis upphörde i Älvdalen.