Artikeln är en personlig redogörelse av författarens och Emmas nio månader långa engagemang under "flyktingkrisen" i Europa, med start sommaren 2015 i Belgrad. Författaren uttrycker djup besvikelse och kritik mot hur stora organisationer som UNHCR, Röda Korset och Rädda Barnen hanterade krisen, och menar att de var ineffektiva. Berättelsen belyser de goda krafterna bland osjälviska volontärer och syftar till att skapa debatt om insamlingsmetoder och vikten av effektivare hjälpinsatser. Engagemanget började spontant efter att författaren och Emma bevittnade den svåra situationen för flyktingar i en park i Belgrad och insåg bristen på fungerande officiell hjälp.