Arbetstillfredsställelse definieras som en arbetares belåtenhet med sitt jobb, vilket omfattar kognitiva, affektiva och beteendemässiga komponenter. Den kan mätas på en global nivå eller på en facettnivå, med hänsyn till aspekter som uppskattning, kollegor och arbetsförhållanden. Historiskt sett blev anonyma medarbetarundersökningar vanliga på 1930-talet, med tidig forskning av Uhrbrock och Hoppock. Viktiga modeller som förklarar arbetstillfredsställelse inkluderar Edwin A. Lockes Affect Theory, Dispositional Approach (inklusive Core Self-Evaluations-modellen av Judge, Locke och Durham) och Equity Theory. Affect Theory föreslår att tillfredsställelse bestäms av skillnaden mellan vad man önskar och vad man har i ett jobb, medan Dispositional Approach menar att det är ett individuellt drag påverkat av kärnsjälvutvärderingar, och Equity Theory fokuserar på upplevd rättvisa.