Artikeln, skriven av Jonna Bornemark, belyser neurodiversitet som ett faktum och en evolutionär fördel, men kritiserar hur samhället, byggt för neurotypiker, missförstår och patologiserar tillstånd som autism och adhd. Den medicinska synen på neuropsykiatriska diagnoser, trots att de inte är sjukdomar, leder till att individer med autism och adhd tvingas internalisera en känsla av att vara "fel" och ständigt maskera sitt beteende, vilket är energikrävande. Samhällets oförmåga att anpassa sig till neurodiversitet får allvarliga konsekvenser, såsom problematisk skolfrånvaro, låga studieresultat och utmattning bland föräldrar till barn med autism. Exempel från 1177 och möten med sjukvården visar hur fokus läggs på "funktionsnedsättningen" för att få diagnos, och hur autism ibland avfärdas som ointressant eftersom det inte kan medicineras, vilket förstärker synen på det som ett olösligt problem snarare än en variation. Artikeln argumenterar för att vi behöver ett samhälle som ser neurodiversitet som ett ekosystem av samverkande funktioner, där olikheter inte läggs som en börda på neurominoriteter.