Artikeln beskriver framväxten av virtuella kändisar och influerare, som Lil Miquela och Hatsune Miku, vilka existerar enbart digitalt men genererar betydande intäkter och publicitet genom samarbeten med varumärken. Dessa digitala entiteter erbjuder marknadsförare fördelar som full kontroll över budskap, tidseffektivitet, miljömässiga vinster och möjligheten att vara åldersbeständig. Fenomenet väcker dock etiska frågor kring falsk representation (t.ex. Shudu skapad av en vit man), risken att ta jobb från verkliga modeller, samt kritik för "queerbaiting" i reklam. Experter som Björn Thuresson och Michaela Hamilton diskuterar hur tekniken suddar ut gränserna mellan digitalt och fysiskt, men också de sociala och existentiella implikationerna för mänsklig interaktion och autenticitet. Det finns en debatt om huruvida virtuella influerare helt kan ersätta mänskliga, med argument om att den personliga kopplingen och risken för "PR-katastrofer" från skaparna kan vara en akilleshäl.