Artikeln argumenterar mot myten om arbetarklassens försvinnande och hävdar att hälften av svenskarna fortfarande tillhör den, en siffra som varit konstant i trettio år. Den beskriver en "proletarisering" av medelklassen, där allt fler jobb, inklusive tidigare medelklassyrken som programmerare och journalister, har blivit mer detaljstyrda, osäkra och liknar löpande band-arbete. Författaren kritiserar det offentliga samtalets ovilja att diskutera klass, vilket tillskrivs liberaler, socialdemokrater och delar av vänstern, och menar att klass handlar om makt och inflytande snarare än enbart inkomst. Artikeln belyser de konkreta konsekvenserna av klasskillnader, såsom sämre hälsa, kortare medellivslängd och ekonomisk otrygghet för arbetare, och kallar detta för strukturellt våld. Den avslutar med att betona att klasskampen är en ständig realitet som manifesteras i fördelningen av resurser, löner, skatter och sociala förmåner, oavsett om den erkänns eller ej.