Artikeln kritiserar modern konservatism för att ha blivit "plågsamt banal" i sin strävan efter popularitet, vilket leder till att den marscherar i takt med tidsandan istället för att vara vaksam mot den. Författaren kontrasterar dagens konservatism med tidigare, mer principfasta och egensinniga konservativa som G.K. Chesterton och Johan Hakelius, vilka bidrog med bildning och pluralism. Den menar att konservatismens popularitet idag är snävt kopplad till invandringsmotstånd och relaterade antiliberala föreställningar, snarare än till djupare sakpolitiska förslag eller intellektuella idéer. Många självutnämnda konservativa sägs nu tala för "folkets vilja" och känslor istället för att uttolka sin egen magkänsla, vilket resulterar i en tillgjord och ooriginell form av konservatism. Artikeln belyser att konservativa opinionsbildare tappar stöd när de markerar mot rasism och främlingsfientlighet, och att ribban för att räknas som konservativ har sänkts till att framföra självklarheter som kontroversiella.