Artikeln argumenterar att svenska staten, med sin egen flytande valuta, inte är beroende av de rikas pengar för att finansiera välfärd eller offentliga investeringar. Författarna kritiserar uppfattningen att staten behöver beskatta de rika, då detta ger miljardärer en oförtjänt vetorätt över den gemensamma välfärden. De framhåller att statens finansiella begränsningar är politiska konstruktioner, inte ekonomiska naturlagar, vilket exemplifieras av Pandemins utgifter och stöd till Ukraina. Den verkliga begränsningen för statens förmåga att agera ligger i tillgången på reala resurser (t.ex. arbetskraft och varor), inte i brist på pengar. Skatter finansierar inte statens utgifter direkt, utan används för att skapa efterfrågan på valutan, hantera inflation och frigöra reala resurser för staten att köpa.