Artikeln ifrågasätter varför det förlegade ordet "prokrastinera" har återuppstått i samtida svenskt språkbruk. Ordet har en historia från 1600-talet, sjönk i dvala och ansågs "knappast brukligt" av SAOB 1954, men började dyka upp igen på 2010-talet. Författaren menar att ordet är fult, svårt att uttala och inte tillför någon ny betydelse utöver "skjuta upp". Kritiken riktas mot att användningen är förkonstlad, fördunklande och exkluderande, och författaren förespråkar en ny "begravning" av ordet.