Artikeln beskriver författarens upplevelser av intensiv vrede, desorientering och en ovanligt stark vilja, ofta driven av adrenalin, samt en hög smärttålighet trots låg smärttröskel. Genom anekdoter från 90-talet belyses våldsamma situationer och ovanliga reaktioner, både från författaren själv och vänner, samt familjens egna uttryck för ilska och utmattning. Författaren reflekterar över sin aversion mot fångenskap och yttre inblandning, och drar en parallell till "kommendanten i Auschwitz" där skillnaden inte ligger i förmågan att avhumanisera fiender, utan i inställningen till instängdhet.