Artikeln kritiserar proof-of-stake (PoS) kryptovalutor för deras cirkulära och självrefererande logik, där ”innehav av mynt bestämmer giltiga transaktioner” och vice versa. Författaren menar att PoS-system är fundamentalt bristfälliga eftersom ”stake” definieras inom blockkedjan, vilket gör det omöjligt att objektivt avgöra vilken av två giltiga kedjor som är ”den riktiga” vid en fork. Till skillnad från proof-of-work (PoW), där ändliga resurser (hashpower) hjälper till att lösa forks genom att koncentrera makten, saknar PoS en extern mekanism för att hantera konflikter. I händelse av en konflikt kommer en ”oskriven metakonsensus” – som till exempel kryptobörsernas val av vilken kedja som får ett visst tickersymbol – att avgöra vilken kedja som är den ”riktiga”, vilket leder till röriga och oförutsägbara utfall. Artikeln liknar PoS-systemens brist på extern validering vid ett argument som ”Bibeln är sann för att Bibeln säger det”, vilket belyser den inneboende bristen på en oberoende grund.