Ivar Andersen bemöter kritik från Mikael Tenhunen och Jonathan Leman som anklagar den brasilianske satirtecknaren Latuff för antisemitism i samband med utgivningen av hans samlingsvolym. Andersen försvarar Latuff genom att hävda att hans teckningar primärt kritiserar makthavare och imperialism, ofta likställt med sionism, snarare än att vara antisemitiska, trots att de kan vara provokativa och generaliserande. Artikeln diskuterar specifika exempel på Latuffs teckningar, som en jämförelse av Obama med en rasistisk stereotyp och skildringen av en "sionistisk polis", och argumenterar för att syftet inte är antisemitiskt. Andersen kritiserar Tenhunen och Leman för att felaktigt brännmärka kritik mot Israel som antisemitisk, särskilt jämförelsen mellan Förintelsen och ockupationen av Palestina, vars syfte är att väcka sympati för palestinskt lidande. Texten erkänner den historiska problematiken med karikatyrer av judar men menar att Latuff inte verkar i den antisemitiska traditionen, även om han borde förhålla sig mer till den historiska kontexten.