Artikeln kritiserar Riksbankens ensidiga fokus på skuldkvoten som ett riskmått för hushållens skuldsättning och menar att det är olämpligt. Författaren föreslår att räntekvoten, som relaterar räntekostnader till disponibel inkomst, är ett bättre flödesmått som visar att hushållens lånekostnader inte är historiskt höga. Andra mer relevanta mått, som belåningsgrad och soliditet (skuld i förhållande till tillgångar), visar att hushållens finansiella situation inte är mer sårbar än historiskt. Artikeln argumenterar för att även en hög skuldkvot på 300 procent kan vara långsiktigt hållbar under rimliga antaganden om räntor, inflation och inkomsttillväxt. Ett alternativt mått föreslås vara skuld i förhållande till humankapitalet, vilket är en mer adekvat jämförelse mellan två stockar.