Artikeln argumenterar att Stockholm, som idag debatteras som en bilstad där cyklister tar över, historiskt sett var en gång- och cykelstad innan omfattande ombyggnationer på 1960-talet prioriterade biltrafiken. Stora delar av staden, inklusive Klara Sjö, Riddarholmskanalen och Södermalm, revs och byggdes om med nya trafikleder som Klarastrandsleden, Centralbron och Söderleden för att maximera framkomligheten för bilar. Författaren belyser hur många av dessa radikala förändringar nu tas för givna, medan förslag om att bredda cykelbanor eller omvandla bilfält möts av stark kritik, trots att de är små i jämförelse med tidigare ingrepp. Artikeln nämner även ambitiösa, men aldrig genomförda, planer som Österbron och Blasieholmsleden, samt projekt som City 67 som stoppades i förtid, men vars effekter fortfarande präglar staden. Slutsatsen är att dagens debatt om cykelprioritering ofta bortser från den enorma historiska investeringen i bilinfrastruktur och den därmed skapade "naturliga" bilden av stadens utformning.