Artikeln analyserar Jo Freemans inflytelserika text "strukturlöshetens tyranni" från 1970, som kritiserar myten om ledarlösa grupper inom aktivism och feminism. Den hävdar att strukturlöshet inte existerar i praktiken, utan snarare döljer informella strukturer och skapar dolda eliter baserade på vänskap och gemensam stil, vilket leder till maktkoncentration och brist på ansvar. Strukturlöshet resulterar i ineffektivitet, hög omsättning av deltagare och hindrar demokratiska processer genom att information och beslutsfattande inte är transparenta. Freeman föreslår sju kriterier för att skapa demokratiska strukturer, inklusive delegering av ansvar, rotation av uppgifter, spridning av information och jämlik tillgång till resurser. Trots textens stora inflytande fortsätter kampen för och emot strukturer inom ickevåldsrörelsen, där nya grupper ibland återgår till antistrukturideal, vilket kan leda till stagnation och bristande ansvarsfördelning.