Artikeln kritiserar föreställningen att Sveriges unika coronastrategi beror på en speciell "nationalkaraktär" eller att svenskar är mer rationella än andra. Författaren ifrågasätter kopplingen mellan hög tillit och den specifika pandemistrategin, och påpekar att en liknande avslappnad attityd till smittspridning inte fanns under 1980-talets HIV-panik. Narrativet om svensk särart och överlägsenhet beskrivs som intellektuellt stötande och chauvinistiskt. Artikeln argumenterar för att förmågan att samarbeta i en kris är universell och inte bör nationaliseras. Slutligen menar författaren att idén om svensk unikhet snarare är en självförhärligande myt än en verklighet.