Författaren ifrågasätter den autonoma rörelsens nuvarande existens och relevans, och menar att dess ursprung på 90-talet låg i den parlamentariska vänsterns oförmåga att fånga upp nya sociala rörelser. Det politiska landskapet har förändrats, med många tidigare autonoma enfrågerörelser som nu är institutionaliserade och en ny syn på välfärdsstaten som bryter med nyliberalismen. Det finns ett utrymme för en ny, radikal vänster, men den måste omdefiniera sig, släppa dogmer och hitta nya sätt att engagera sig i sociala konflikter och kulturella miljöer, både offline och online. Artikeln diskuterar utmaningarna för en radikal vänster att relatera till parlamentarisk politik och att navigera i den samtida "online-wokeness"-kulturen. Författaren föreslår att det är dags att lämna den "autonoma rörelsen" som begrepp bakom sig, då både dess föRUTsättningar och dess motparter ser annorlunda ut idag.