Artikeln varnar för hur ultranationalismen hotar demokratin i Europa, inte bara genom regeringspositioner utan även genom att urholka demokratins grundläggande värden och omdefiniera begrepp som yttrandefrihet. Historiska exempel från Italien, Ungern och Spanien, samt nutida från Grekland, Ungern, Sverige, Norge, Danmark och Frankrike, illustrerar hur liberala demokratier har fallit eller utmanats av fascistiska, neofascistiska och radikala högerpopulistiska rörelser. Författaren menar att demokratins kris beror på ett tappat självförtroende, där systemet uppfattas som svagt i jämförelse med mer "maskulina" ideologier som fascism och bolsjevism under mellankrigstiden, en misstro som återfinns även idag. Ultranationalistiska partier, som ofta bygger på rasism, ifrågasätter principen om alla medborgares lika värde och använder en diskurs som vrider politiken bort från demokratin, ibland med stöd från debattörer som kritiserar "politisk korrekthet". Artikeln kopplar demokratins nedgång till 1990-talet, med Rysslands övergång till putinism och Kinas modell av ekonomisk liberalism kombinerat med politisk diktatur, vilken ses som attraktiv för autokrater globalt, en varning som inte har utmanats tillräckligt av demokratierna.