Artikeln ifrågasätter vanliga klagomål om bristande utbildning och kunskap i samhället. Den argumenterar för att många ämnen som efterfrågas faktiskt undervisas och har undervisats länge. Författaren menar att individens ointresse under tonåren ofta är orsaken till upplevd kunskapsbrist. Artikeln bemöter pessimism med argument om att åtgärder vidtas och att statistik ofta visar en positiv utveckling. Den uppmanar till handling och personligt ansvar istället för passivitet och domedagsprofetior.