Artikeln analyserar Donald Trumps Förhandlingstaktik, som kännetecknas av att skapa maximal press, utnyttja osäkerhet och presentera snäva alternativ för att tvinga fram eftergifter, ofta genom att inleda med extrema krav men nöja sig med mindre. Denna taktik exemplifieras med Trumps agerande gällande Ukraina, Gaza, Handelsrelationer med EU och Kina, där målet ofta var att skapa rörelse och tillfälliga pauser snarare än långsiktiga lösningar. För att Europa ska kunna hantera Trumps hot, som Tullhotet mot Europa, föreslås en strategi som innefattar att stärka egna alternativ och visa att hot inte leder till eftergifter. Vidare bör Europa sätta tydliga gränser utan att stänga dörren för samtal, byta spelplan genom att lyfta frågor till multilaterala forum som EU och NATO, samt påverka Trumps krets snarare än honom direkt. Slutligen framhålls att Trumps logik ofta innebär att han börjar med "hela handen" för att skapa press, men nöjer sig med "lillfingret" och presenterar det som en fullständig seger.