Artikeln belyser "Jokkmokksupproret" där flera kommuner, med Jokkmokk i spetsen, vägrat samarbeta med regeringens politik för "frivillig återvandring", vilket kritiseras som en "dumpningspolitik". Kristina Lindquist jämför regeringens agerande med en dystopisk film och menar att repressionen mot vissa grupper sker i det dolda, medan majoriteten förblir omedveten eller oberörd. Texten kritiserar regeringens förslag om särlagstiftning för nyanlända och de kraftigt höjda "återvandringsbidragen", som beskrivs som ett sätt att bli av med "oönskade" människor. Kommunupproret ses som en hoppfull motreaktion mot regeringens försök till etnisk utrensning, trots att skribenten ifrågasätter logiken att invandrares värde enbart kopplas till deras arbetsinsats. Upproret tvingar fram en synliggörande av den tidigare dolda "dumpningspolitiken", särskilt när Sverigedemokraterna hotar med indraget stöd till de kommuner som inte följer regeringens linje.