Den autonoma rörelsen i Sverige har sina rötter i 60- och 70-talets Italienska operaism och franska situationism, och etablerades i Sverige i början av 90-talet som en brytpunkt mot äldre anarkistiska principer. Rörelsen kännetecknades av anti-auktoritära principer, självorganisering i nätverk och aktionsgrupper, samt direkt aktion som politisk metod, med engagemang i frågor som feminism, miljö, husockupationer och antifascism. Viktiga vändpunkter inkluderar anti-globaliseringsprotesterna vid EU-toppmötet i Göteborg 2001, vilket ledde till reflektion över politiska metoder, samt en återupptäckt av Italiensk autonom teori som flyttade fokus mot klasskamp under 00-talet. Under 00-talet skedde en "vändning mot vardagen" där fokus flyttades från subkulturella livsstilsprojekt till att organisera motstånd genom strejker och hyresvägran, vilket breddade rörelsens syn på politik. Trots en nuvarande nedgång i traditionella autonoma strukturer, präglas rörelsen av en vilja till förnyelse och anpassning, vilket antyder att nya former av politiskt engagemang kan uppstå.