En omfattande genetisk studie av vikinga-DNA visar att vikingar var mer genetiskt mångfaldiga än tidigare antagits, med betydande genetiska influenser från södra Europa och Asien. Studien fann att 'att vara viking' snarare handlade om en intern identitet och livsstil än specifika genetiska rötter, då individer utan skandinaviskt ursprung ibland fick traditionella vikingabegravningar. Forskningen bekräftade vissa kända migrationsmönster, som danska vikingar till England och norska till Irland, Island och Grönland, men avslöjade även oväntade genflöden och bosättningar inom och utanför Skandinavien. Resultaten utmanar den traditionella bilden av vikingar som en homogen, blonda och blåögda grupp, och indikerar att genflöden in i Skandinavien skedde redan före och under vikingatiden.