Artikeln argumenterar att "revolutionär anti[[fascism]]" är en självmotsägelse, då antifascismen historiskt sett tenderar att prioritera den demokratiska staten framför proletär revolution. Genom exempel från Weimarrepubliken och spanska inbördeskriget visas hur antifascistiska rörelser, genom att alliera sig med borgerliga demokrater, har förhindrat verklig revolutionär förändring och därmed indirekt bidragit till att upprätthålla kapitalismen. Författaren menar att den enda grundläggande motståndaren till fascismen är proletariatet och kommunismen, och att fascismens sociala orsak – kapitalismen – måste krossas för att besegra den. Artikeln kritiserar även antirasism som enbart betonar mänsklighet eller klassolidaritet, och förespråkar istället att man måste attackera rasismens underliggande orsaker, vilka är kopplade till kapitalismen.