Artikeln undersöker varför prognoser från tidigt 1900-tal, av bland andra John Maynard Keynes, om en drastiskt kortare arbetsvecka (t.ex. 15 timmar) inte har förverkligats. Flera hypoteser presenteras: ökad konsumtion av nya varor, en övergång från fysiskt krävande arbete till mer mentalt stimulerande kognitivt arbete, samt att arbetstiden faktiskt minskade men inte så extremt som förutspått. Den totala livstidsarbetstiden har minskat betydligt tack vare minskat barnarbete, längre utbildning och införandet av pension, kombinerat med ökad livslängd. Artikeln betonar också det psykologiska värdet av arbete, där människor behöver meningsfulla uppgifter för att känna sig nöjda.