Richard Murphy hävdar att utbredd konsumentprisinflation är osannolik, i motsats till den rådande debatten. Historiska trender visar på en nedåtgående inflation och räntor sedan 1990-talet, vilket ifrågasätter centralbankernas roll som ensam drivkraft. Han avfärdar argument om framtida inflation orsakad av överdriven efterfrågan efter coronaviruset (på grund av produktalternativ och konsumenters tålamod) eller långvariga utbudsstörningar (med tanke på ekonomins motståndskraft och statligt stöd, samt att Brexit är en tillfällig chock). Betydande löneökningar bedöms också som osannolika på grund av hög arbetslöshet och en stor mängd arbetssökande, vilket minskar trycket på löneinflation.